Det känns som igår, men var ändå så länge sen. "Still a little bit of your taste in my mouth", jag tänker på dig varje dag, tanken på att aldrig någonsin få kyssa dig igen gör ont, men ändå är såren inte lika djupa som dem var när du lämna mig. Jag har klarat mig ensam, jag har kunnat stå på egna ben utan dig vid min sida. Jag har gråtit, gråtit så tårarna tagit slut, men jag gråter inte längre. Du har lämnat kvar så många fina minnen, jag har insett att allt jag kan göra är att le, den kärlek jag fått uppleva är få förunnat. Jag älskade dig, och gör fortfarande, från djupet av mitt hjärta. Du är min första kärlek, du, vi, varade i nästan exakt 18 månader, ett och ett halvt år av mitt liv har vart fyllt av lycka. Du är en sådan underbar person, men vissa dagar har jag hatat dig, har önskat att jag aldrig blivit kär i dig, du sårade mig. Carpe diem, ordspråket som inte kan påminna mig om något eller någon annan än dig, kvällen, den sista vi hade tillsammans, sa jag "jag vill inte somna, för jag vill inte vakna upp och sen behöva lämna dig", jag har slagit knytnäven i väggen flera gånger för att jag tillät mig själv somna. Det var som att jag visste, det var vår sista, allra sista, natt tillsammans. Vi sov nakna den natten, jag minns hur jag tog på din rygg då du vakna. Allt kändes så bra, och det sista vi sa till varandra då jag klev ur bilen "jag älskar dig", det sista vi sa till varandra. När jag tänker tillbaka, hur kan det blivit som det är idag, egentligen. Jag fattar inte varför du lämnade mig tillslut, ärligt talat. Ju mer jag tänker på det, ju mer misslyckad känner jag mig, och ju mer får det mig att tro att jag levt i en lögn, har du någonsin menat alla "oavsett" och "föralltid" du sagt till mig? Jag är rädd för kärleken och jag är rädd att lita på folk, och jag låg igårkväll och tänkte "kommer jag någonsin sluta tänka på dig", för just nu tänker jag på dig fortfarande var och varannan timme, ärligt. Jag kollar ibland på ditt nummer i telefonen bland mina kontakter, blickar tillbaka då du hette "älskling<3" eller något annat gulligt, nu heter du bara "anton rask", det gör ont varje gång. Jag vet inte. Alltså, jag hatar dig för du sårat mig så som du gjorde, men ändå kan jag inte klandra dig, jag är inte lätt att ha och göra med ibland och du orkade helt enkelt inte. Ingen kommer kunna älska dig lika mycket som jag gjort. Villkorslöst älskade jag dig, varje dag, oavsett. Jag hade vart din i all evighet. Kärlek är tufft. Jag lovade dig, jag ska le för dig, och det gör jag. Du lever kvar i mitt hjärta. Behövde skriva det här, känns som jag bär på något jag inte tillåter mig själv få ut. Jag älskar dig, jag offrar så mycket för att få dig tillbaka, för att du ska bli min igen. Jag saknar dig, dina pussar, våra myskvällar, dina sms, dina läppar, ditt leende, dina färgglada strumpor, allt.

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Om jag ska vara ärlig går det inte ens en timme, alltid påminns jag om dig. Att bre mackor påminner om dig, då du stod bakom mig, sådär som vi brukade gå runt i köket. Då jag lagar mat påminns jag om dig, påminns om våran pastasås, vårt påhittade recept. Då jag bäddar sängen påminns jag om dig, önskar att jag skulle få krypa under täcket tillsammans med dig. Då jag går förbi fyrisån tänker jag tillbaka på våra första "dejter" som vi satt där, jag var jätte pirrig, minns att jag hade mina händer under din uggletröja, att det kändes så speciellt. Då jag tar på mig mina Calvin Klein trosor som jag köpte likadana fast kalsonger till dig. Allt, allt jag gör och allt jag känner påminner om dig. Hur ska jag kunna komma över någon som ständigt finns där, trots att du ändå inte gör det, du har lämnat mig. När ska jag inse det, när ska jag inse att jag måste släppa taget. Jag vet att jag måste, men jag vill inte, det enda jag vill är att få dig tillbaka. Bilder, jag kollar på dem dagligen, albumet på facebook ifrån Grekland. Allt var så bra, jag fattar inte hur det kan ha gått så snett. Och sparade sms som du skickat till mig, kommer jag någonsin kunna radera dem? Jag gråter alltid då jag läser ett av dem som är min favorit, "Mitt liv har en mening, och den meningen är du Tove" så enkelt men ändå så fint. Jag försöker sätta plåster på såren, men det blir alltid snett, istället ligger jag om kvällarna, gråter och strör salt i såren. Jag är så svag utan dig, en del av mig är borta. Jag är inte hel, inte lycklig. Glöm inte mig, gå vidare, jag är glad för din skull, men kom ihåg hur bra vi en gång haft det. Låt inte mig, hur jag var på slutet, sudda ut den fina bilden vi en gång målat upp. Jag plågas av tanken på att se dig med en ny, men önskar dig ändå turen att hitta någon som förtjänar dig mer än vad jag gjorde. För mig kommer jag alltid vara din pullärta, även om du någon gång i framtiden kallar din nya för det med. Ps. I will always love you.

En kväll som den här, ensamheten plågar mig något sjukt. Tack gud för att Daniel Adams-Ray finns där och kan rädda mig. Har jätte konstig ångest, klump i magen och känner mig bara så himla ensam. Jag försöker intala mig själv att jag är stark och att jag klarar det här, men idag rasar allt, jag tillåter allt att rasa, jag orkar inte hålla uppe låtsas leendet. Har gråtit idag, jätte mycket. Det är skönt att få släppa på allt, tillåta mig själv att det är okej att sluta låtsas. Jag saknar honom. Och det gör så ont. Men jag måste gå vidare, jag måste. Det gör bara så obeskrivligt ont. Viljan har jag tappat någonstans på vägen, har ingen ork att vända om.

Ensamheten slår mot mig så hårt. Kom och håll om mig, få mig känna mig behövd, ge mig värme, snälla. Jag klarar inte det här, ingenting funkar utan dig. Jag får inte luft, lever i evig ångest över att det som hänt faktiskt hänt, det är ingen mardröm som jag kommer att vakna upp ur. Jag vill inget hellre än spola tillbaka tiden. Mina ben viker sig, kraften tar slut. Allt känns så oerhört värdelöst, jag är värdelös utan dig. Paniken som slår mig, ständigt när jag kryper under täcket utan dig, somnar inte längre på din arm, på ditt bröst. Dina andetag. Jag vill inte leva utan dig. Seriöst, hur ska jag klara det här, känns som om jag aldrig någonsin kommer kunna bli lycklig igen. Otroligt hjälplös känsla. Instängd i ett rum utan syre

Jag hatar mig själv, att jag är så jävla liten utan dig. Hatar att jag saknar dig mer och mer för varje dag, medans du tycks leva bättre utan mig. Hatar att du ständigt finns i mina tankar, och jag hatar att jag inte vill det fast det jag egentligen är mest rädd för är att glömma dig. Varför är så svårt, hatar att både vilja och inte vilja, och veta vilka tankar jag ska lyssna på. Jag hatar att jag älskar dig, mer för varje sekund. Jag vill inte mer. Vill inte, vill verkligen inte.

Hatar det här.

Dagarna som alltid alltid vart fyllda av sms från dig, ett och ett halvt år har vi smsat nästan alltid dagligen, med något undantag, Thailand till exempel. Det känns så konstigt, overkligt, det känns som jag tappat mig själv på vägen och någon tvingar mig att springa ifrån allt vad jag kan. Helst av allt vill jag bara vända om, ta tillbaka allting, göra misstag ogjorda, få mig själv tillbaka, dig tillbaka. Det är som om jag lever i en mardröm, som jag inte tillåts vakna upp ur. Jag vill drömma igen, vill leva igen, vill bara vara med dig igen. Överrasska dig med ljus och lugn musik då du kommer ifrån dina sena bandyträningar. Massera dig, ta på din fina rygg, din rumpa. Förlåt till er som inte vill läsa sånt här, som tycker jag borde låta honom vara, släppa taget om honom. Men om jag gör det allt för lätt kommer jag aldrig förlåta mig själv för att jag inte kämpat tillräckligt. Jag ska kämpa tills någon skjuter mig om det behövs, jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar honom, dig, Anton. Alla gånger vi småtjaffsat om vad vi ska heta i efternamn när vi gifter oss, jag vill heta Rask, har alltid velat. Jag är villig att ge upp så mycket för din skull. Du har sagt åt mig att ge upp hoppet om oss, det tog så oerhört mycket på hjärtat, gjorde så ont att höra. Du som alltid sagt att du inte vill ta en paus för du vet att det betyder slut, men vi båda kom överens om en paus, och jag lovade dig att jag skulle ge dig en chans till, du bad om att jag skulle lova dig det, kommer du ihåg? Tänk alla kvällar i lillstugan, jag vet att på slutet var det inte bäst för oss, som vi är vana vid att det alltid var. Vi var liksom gjorda för varandra, allt kändes så jävla bra, men så fick vi en svacka, och som ledde till det här. Jag vet att du kommer leva lycklig utan mig, jag är helt övertygad om att du kommer hitta någon ny, och jag hoppas av hela mitt hjärta att du då kommer trivas bättre tillsammans med henne, att hon ger dig allt jag inte kunde ge dig. Jag önskar dig det, för jag älskar dig. Ps. I love you. Om det är såhär det ska vara, du lever ditt liv, jag mitt, så ska jag leva vidare för din skull, jag ska försöka tillåta mig själv gå vidare, tillåta mig själv leva lycklig utan dig. För din skull, jag vet att du vill det. Men. Jag finner inte ord, det är så sjukt, det skulle vara vi så länge, vi två, du fråga mig till och med om jag ville flytta ihop med dig efter gymnasiet. Jag fattar inte. Har inte vågat fatta. Det är inte längre vi. Jag vill så gärna, men du har sagt till mig "det kommer inte fungera", jag gråter när jag läser smsen, men du har nog rätt. All lycka och kärlek till dig. Du kommer alltid vara speciell för mig

Allting som jag kämpat för, muren jag byggt upp med den sista kraft jag haft kvar, har rasat. Jag är tillbaka på ruta ett, mer hjälplös än någonsin. Jag vill något så gärna, min hösta önskan. Önskan som jag blivit tillsagd att ge upp hoppet om, att det inte är någon idé att kämpa längre. Det är riktigt tufft. Jag är tillbaka på ruta ett, om inte ännu längre bak, och jag orkar inte börja om. Jag är svagare än någonsin. Ord kan inte beskriva