Ensamheten slår mot mig så hårt. Kom och håll om mig, få mig känna mig behövd, ge mig värme, snälla. Jag klarar inte det här, ingenting funkar utan dig. Jag får inte luft, lever i evig ångest över att det som hänt faktiskt hänt, det är ingen mardröm som jag kommer att vakna upp ur. Jag vill inget hellre än spola tillbaka tiden. Mina ben viker sig, kraften tar slut. Allt känns så oerhört värdelöst, jag är värdelös utan dig. Paniken som slår mig, ständigt när jag kryper under täcket utan dig, somnar inte längre på din arm, på ditt bröst. Dina andetag. Jag vill inte leva utan dig. Seriöst, hur ska jag klara det här, känns som om jag aldrig någonsin kommer kunna bli lycklig igen. Otroligt hjälplös känsla. Instängd i ett rum utan syre