Dagarna som alltid alltid vart fyllda av sms från dig, ett och ett halvt år har vi smsat nästan alltid dagligen, med något undantag, Thailand till exempel. Det känns så konstigt, overkligt, det känns som jag tappat mig själv på vägen och någon tvingar mig att springa ifrån allt vad jag kan. Helst av allt vill jag bara vända om, ta tillbaka allting, göra misstag ogjorda, få mig själv tillbaka, dig tillbaka. Det är som om jag lever i en mardröm, som jag inte tillåts vakna upp ur. Jag vill drömma igen, vill leva igen, vill bara vara med dig igen. Överrasska dig med ljus och lugn musik då du kommer ifrån dina sena bandyträningar. Massera dig, ta på din fina rygg, din rumpa. Förlåt till er som inte vill läsa sånt här, som tycker jag borde låta honom vara, släppa taget om honom. Men om jag gör det allt för lätt kommer jag aldrig förlåta mig själv för att jag inte kämpat tillräckligt. Jag ska kämpa tills någon skjuter mig om det behövs, jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar honom, dig, Anton. Alla gånger vi småtjaffsat om vad vi ska heta i efternamn när vi gifter oss, jag vill heta Rask, har alltid velat. Jag är villig att ge upp så mycket för din skull. Du har sagt åt mig att ge upp hoppet om oss, det tog så oerhört mycket på hjärtat, gjorde så ont att höra. Du som alltid sagt att du inte vill ta en paus för du vet att det betyder slut, men vi båda kom överens om en paus, och jag lovade dig att jag skulle ge dig en chans till, du bad om att jag skulle lova dig det, kommer du ihåg? Tänk alla kvällar i lillstugan, jag vet att på slutet var det inte bäst för oss, som vi är vana vid att det alltid var. Vi var liksom gjorda för varandra, allt kändes så jävla bra, men så fick vi en svacka, och som ledde till det här. Jag vet att du kommer leva lycklig utan mig, jag är helt övertygad om att du kommer hitta någon ny, och jag hoppas av hela mitt hjärta att du då kommer trivas bättre tillsammans med henne, att hon ger dig allt jag inte kunde ge dig. Jag önskar dig det, för jag älskar dig. Ps. I love you. Om det är såhär det ska vara, du lever ditt liv, jag mitt, så ska jag leva vidare för din skull, jag ska försöka tillåta mig själv gå vidare, tillåta mig själv leva lycklig utan dig. För din skull, jag vet att du vill det. Men. Jag finner inte ord, det är så sjukt, det skulle vara vi så länge, vi två, du fråga mig till och med om jag ville flytta ihop med dig efter gymnasiet. Jag fattar inte. Har inte vågat fatta. Det är inte längre vi. Jag vill så gärna, men du har sagt till mig "det kommer inte fungera", jag gråter när jag läser smsen, men du har nog rätt. All lycka och kärlek till dig. Du kommer alltid vara speciell för mig