Det känns som igår, men var ändå så länge sen. "Still a little bit of your taste in my mouth", jag tänker på dig varje dag, tanken på att aldrig någonsin få kyssa dig igen gör ont, men ändå är såren inte lika djupa som dem var när du lämna mig. Jag har klarat mig ensam, jag har kunnat stå på egna ben utan dig vid min sida. Jag har gråtit, gråtit så tårarna tagit slut, men jag gråter inte längre. Du har lämnat kvar så många fina minnen, jag har insett att allt jag kan göra är att le, den kärlek jag fått uppleva är få förunnat. Jag älskade dig, och gör fortfarande, från djupet av mitt hjärta. Du är min första kärlek, du, vi, varade i nästan exakt 18 månader, ett och ett halvt år av mitt liv har vart fyllt av lycka. Du är en sådan underbar person, men vissa dagar har jag hatat dig, har önskat att jag aldrig blivit kär i dig, du sårade mig. Carpe diem, ordspråket som inte kan påminna mig om något eller någon annan än dig, kvällen, den sista vi hade tillsammans, sa jag "jag vill inte somna, för jag vill inte vakna upp och sen behöva lämna dig", jag har slagit knytnäven i väggen flera gånger för att jag tillät mig själv somna. Det var som att jag visste, det var vår sista, allra sista, natt tillsammans. Vi sov nakna den natten, jag minns hur jag tog på din rygg då du vakna. Allt kändes så bra, och det sista vi sa till varandra då jag klev ur bilen "jag älskar dig", det sista vi sa till varandra. När jag tänker tillbaka, hur kan det blivit som det är idag, egentligen. Jag fattar inte varför du lämnade mig tillslut, ärligt talat. Ju mer jag tänker på det, ju mer misslyckad känner jag mig, och ju mer får det mig att tro att jag levt i en lögn, har du någonsin menat alla "oavsett" och "föralltid" du sagt till mig? Jag är rädd för kärleken och jag är rädd att lita på folk, och jag låg igårkväll och tänkte "kommer jag någonsin sluta tänka på dig", för just nu tänker jag på dig fortfarande var och varannan timme, ärligt. Jag kollar ibland på ditt nummer i telefonen bland mina kontakter, blickar tillbaka då du hette "älskling<3" eller något annat gulligt, nu heter du bara "anton rask", det gör ont varje gång. Jag vet inte. Alltså, jag hatar dig för du sårat mig så som du gjorde, men ändå kan jag inte klandra dig, jag är inte lätt att ha och göra med ibland och du orkade helt enkelt inte. Ingen kommer kunna älska dig lika mycket som jag gjort. Villkorslöst älskade jag dig, varje dag, oavsett. Jag hade vart din i all evighet. Kärlek är tufft. Jag lovade dig, jag ska le för dig, och det gör jag. Du lever kvar i mitt hjärta. Behövde skriva det här, känns som jag bär på något jag inte tillåter mig själv få ut. Jag älskar dig, jag offrar så mycket för att få dig tillbaka, för att du ska bli min igen. Jag saknar dig, dina pussar, våra myskvällar, dina sms, dina läppar, ditt leende, dina färgglada strumpor, allt.