Jag hatar mig själv, att jag är så jävla liten utan dig. Hatar att jag saknar dig mer och mer för varje dag, medans du tycks leva bättre utan mig. Hatar att du ständigt finns i mina tankar, och jag hatar att jag inte vill det fast det jag egentligen är mest rädd för är att glömma dig. Varför är så svårt, hatar att både vilja och inte vilja, och veta vilka tankar jag ska lyssna på. Jag hatar att jag älskar dig, mer för varje sekund. Jag vill inte mer. Vill inte, vill verkligen inte.

Hatar det här.