En kväll som den här, ensamheten plågar mig något sjukt. Tack gud för att Daniel Adams-Ray finns där och kan rädda mig. Har jätte konstig ångest, klump i magen och känner mig bara så himla ensam. Jag försöker intala mig själv att jag är stark och att jag klarar det här, men idag rasar allt, jag tillåter allt att rasa, jag orkar inte hålla uppe låtsas leendet. Har gråtit idag, jätte mycket. Det är skönt att få släppa på allt, tillåta mig själv att det är okej att sluta låtsas. Jag saknar honom. Och det gör så ont. Men jag måste gå vidare, jag måste. Det gör bara så obeskrivligt ont. Viljan har jag tappat någonstans på vägen, har ingen ork att vända om.