Det här är inget olyckligt inlägg, mer bara tankar. Jag vet inte, jag tror jag är lycklig, lyckligare än jag vart på ett par månader. Men ändå känns det som om jag lever ett låtsasliv, som att jag inbillar mig själv att allt är helt perfekt och att jag mår bra, jag låtsas för att jag egentligen är rädd för att ta emot den smärta jag egentligen borde känna. Men just nu känns livet faktiskt bra, ensamt, men det är fan bra alltså. Jag har insett att jag liksom inte trivdes med hur det var på slutet, jag behövde något mer och det fanns liksom inte någon kraft som kunde ge mig det. Jag är stark, och lycklig, i nuläget. Känns riktigt konstigt, men jag måste våga lita på det, våga leva vidare och inte tänka för mycket. Nu kör jag bara, kanske kommer göra saker jag ångrar, men jag orkar inte bry mig. Som om något mer värdefullt kan förstöras än det jag redan förlorat.